Luspank och idérik

Ikväll är det vernissage på Wetterling Gallery i Stockholm. Återigen väljer Frank Stella att ställa ut på Wetterling. Relationen sträcker sig långt bakåt i tiden, ca 35 år. Stella förvånar ständigt. Allt från prints, målningar och skulpturer har producerats i en aldrig sinande ström under åren. När andra tröttnat eller tröttat ut sin publik, fortsätter Stella att arbeta. En dag utan att jobba är förlorad menar han, denne man som närmar sig de åttio. Det gäller att ständigt gå vidare, utveckla, ställa nya frågor, inte fastna i manér – men framförallt våga. Och vågar gör han.

Vilket museum som helst backar för att frakta de enorma skulpturerna över Atlanten, utan garanti att de kommer att finna sina köpare, heder åt Wetterling som vågar! Få vet vilken risk det innebär att våga…folk har synpunkter och tror att man skär guld med täljkniv. Inget kan vara mer felaktigt. Passion har faktiskt inget pris, varken för den som producerar eller visar upp den.

Tänk om media hakade på och skrev mer om vad du som är intresserad faktisk kan få ta del av alldeles gratis! Men som sagt, media skriver ju inte om privata företag, det kan ju innebära reklam, hujedamig. Såvida det inte är en media kollega förstås, då skrivs det spaltmeter.

Passa på att besöka galleriet i Kungsträdgården i Stockholm – utställningen pågår till den 7 juli.

Foto: via Iphone så klart

Apropå Thomas senaste inlägg om pengar…

Det finns en fantastiskt kul sajt som heter ”Clients from hell” där en mängd bidrag från frilansare skrivs in med skräckhistorier om kunder som inte verkar helt friska eller är synnerligen okunniga. Det finns ingen gräns för dumhet kan man konstatera. Sajten har blivit en viktig inspirationskälla för alla som vill peppas att stå på sig eller känna att man inte är ensam om att bli behandlad som om man vore skräp. Jag prenumrerar på deras newsletter, det är bra.

Här kommer några tips från det senaste:

1 Gör ett ordentligt avtal med din kund. Det funkar via mail eller separat. Skriv ned vad det gäller, priset, villkoren för betalning, deadlines etc samt allas korrekta namn och kontaktuppgifter.

2. Tag betalt i förväg med 20 – 50 %, du har säkert kostnader för att komma igång och kunden bevisar att de menar allvar med beställningen. Särskilt viktigt vid högre summor.

3. Tag kontakt direkt om (slut-)betalning uteblir, ju närmare du känner kunden desto lättare för dig att höra av dig. Tänk på att du ju redan levererat, nu ska kunden leverera stålarna till dig. Pinsamt för kunden att det är sent, inte för dig! Du kan också sälja din faktura till banken så får de sköta det. Eller se till att få betalt i samma ögonblick som du levererar.

4. Skriv tydliga fakturor med klart slutdatum för betalning och vad som sker om betalning uteblir. Agera direkt genom att antingen maila eller ringa och påminn. Dröj inte för länge, det verkar oproffsigt och du får ännu svårare att få betalt. Tveka inte att besöka kunden öga mot öga – det är svårt för någon att neka eller försöka komma undan då.

5. Stå på dig! Du gör inget fel när du fordrar respekt för dig och ditt jobb!

Nu är ju de flesta kunderna helt ok, de behöver oss lika mycket som vi behöver dem. Dock kan du hämta lite kraft och många goda skratt från Clients from hell! Lycka till…

Årets upplaga av designtävlingen Fresh Fish hade som vanligt samlat många spännande talanger. Oväntade material, lösningar och roliga infall som vittnade om att vi har otrolig mångfald bland våra kreatörer. Vinnare av årets designpris blev Carolina Rönnberg, vars kollektion var verkligt nyskapande och hade prytt vilken catwalk som helst i världen. Hennes svar vi frågan hur hon såg på sin kollektion svarade hon att hon vill att det ska vara en upplevelse för både bäraren och betraktaren – och det var det verkligen. Grattis och lycka till!

Foto: Ulla-Lisa Thordén – Iphone

Ett stort pulserande experiment där kulturen och humanismen får härja fritt. Så beskriver projektledaren Inga Belingua de så kallade anti-kaféerna som dyker upp i allt fler ryska städer.
På ett anti-kafé betalar gästerna för sin plats (25 kronor för första timmen, därefter blir det billigare)- men kaffet är gratis. Fenomenet har blivit väldigt populärt och människor kommer för att jobba, studera, träffa kompisar, gå språkkurser eller syssla med någon form av kulturell verksamhet.

Om det finns ett piano i lokalen är det bara att börja spela. Ibland visas film och uppläsning av dikter är populära. Nyckelordet är frihet. Men det finns några regler: alkohol, tobak och svordomar är förbjudna. Liksom skräpmat – den anses lukta för illa. Läs mer i här i Sydsvenskans resereportage.

Årets upplaga av Sveriges största idétävling My Mission är igång NU! Alla med kreativa idéer kan delta – du behöver inte vara företagare eller i viss ålder. Fundera, logga in på www.brewhouse.se, våga delta! Ses vi där?

Jag blir alltid lycklig av lite galna projekt som kommer till av en slump. 1996 fick Alex Jarrett en GPS, han funderade på vad han skulle göra med den. Och kopplade ihop den med sin önskan om att besöka en speciell punkt där longitud och latitud möts, nämligen 43°00´00´´N 72°00´00W, ett jämt och trevligt nummer bland de över 10.000 ”confluence points” som finns på jorden, d v s de mätpunkter som täcker hela jorden som ett nät. Du kan själv kolla på kartan vad som finns i närheten av just dig.

Det som började som ett eget projekt fick snart egna fötter – som alla underbara projekt som attraherar människors fantasi. Nu finns det en speciell webbsajt där vi kan logga in oss som medlemmar och bli en av dem som söker upp en confluence point, verifierar den, fotograferar den och berättar om historien hur vi tog sig dit.

Berättelserna handlar om allt från kanotfärder, vandringar, bilfärder genom öknen, klättringar i berg osv – det är som en skattkista av upplevelser. Du behöver inte vara någons sorts proffs, du kan börja med att kolla var du bor själv och veta att det är högst 79 km till nästa confluence point! Även Sverige är med, 88 points, medan  t ex Surinam saknar en point. Som en del resenärer säger så kan de åka genom det mest fulländade landskap och slutligen anlända till pointen ute i ingenting eller i ett kärr… Människor kan uppleva dig som helknäpp, som spion eller udda men det blir som ett gift, menar många. Points kan ”upptäckas” för första gången eller återbesökas. Listor finns på allt från senast besökta till mest besökta osv.

Kolla detta helt underbara projekt där alla kan delta – www.confluence.org!

Att se många gallerier ställa ut på samma ställe är alltid spännande – eller borde vara det. Häromdagen var det dags för Market på Konstakademin i Stockholm. Jag som tillbringat så många år i närheten av konstens uttryck, är alltid förbluffad över hur introvert branschen är. Man predikar för de redan frälsta. Jag gick runt hela vernissagekvällen och hoppades på spännande samtal. 97% av galleristerna talade enbart med kända kontakter/ kunder. Du som är konstnär bör verkligen förvänta dig att din gallerist ska jobba hårt för dig och din konst! Inte att vederbörande sitter och läser (!!!!) bakom ett bord när intresserade faktiskt besöker montern. Inte undra på att lönsamheten är låg i branschen.

Det behöver inte krängas, pushas eller hårdsäljas, det är inte så det funkar. Men varför i all världen är svenskar så rädda att ta kontakt och prata med varandra? Det är ju ändå i ett gôtt samtal som en relation kan börja spira som kanske bär frukt i en framtid – eller inte. So what. Att inte bli inbjuden av branschen är ta mig katten provocerande! Man kan aldrig välja bort folk i tron att de inte är tänkbara kunder eller fans – det är ren och skär arrogans.

Heder åt undantagen! Spännande samtal med Björn Wetterling, Wetterling Gallery,  Paul Thomassen från Galleri Thomassen och Jacob Kamp Berliner från Gallery Steinsland Berliner. Är det en slump att både Jacob och Paul har danskt ursprung…? Kul samtal hade vi, tack för det!

Ett fantastiskt konstverk på bilden – en del av en installation, ”The Shape of Space” av Alyson Shotz, en amerikansk konstnär. Konstverket förvrängde och lekte med perspektivet och rumsligheten så man nästan lyfte från golvet, en synvilla och en upplevelse!

Photo: med en Iphone så klart

Jag följer gärna TED Talks, där det samlas en stor mängd otroligt intressanta föreläsningar. Om du inte varit inne där någon gång, registrera dig omedelbart och få tillgång till det smartaste, mest intressanta och aktuella inom de flesta områden. Inspiration, kunskap, kuriosa, debatt… allt finns där att söka efter ämne eller person. ”En om dan” och du blir glad.

Du och alla andra måste se detta inlägg! Det bevisar det som så många av oss redan vet, nämligen att engagemang och förändring kan starta upp via en konstnärlig insats. Just detta inlägg handlar om borgmästaren Edi Rama i Tirana, Albanien, som var jordens fulaste och mest deprimerande stad. Utan hopp, hög kriminalitet och korrupt som bara en gammal öststat kan vara. Edie Rama var borgmästare där mellan 2000 och 2009. Han startade upp en slags mjuk revolution genom att sätta en färgburk i händerna på ett antal personer som målade ett centralt beläget hus, det skapade trafikstockning, debatt och mediastorm. Hälften var för, hälften emot det som sedan hände. Med 0 pengar i budget vällde en färgvåg in över stadens husfasader vilket medförde en ökad medvetenhet hos medborgarna och en större känsla av trygghet i en vackrare stad där hoppet började spira och människor sträckte på sig. Kriminaliteten och korruptionen minskade, utländska inveteringar ökade och det hände stora förändringar på många håll som man inte ens kunnat räkna med.

Som någon skrev i kommentarsfältet – kanske detta borde vara standard kunskap i alla fattiga utvecklingsländer.

Hämta inspiration – allt är möjligt!

Idag läste jag något verkligt intressant i SvD – det handlar om hur vi tankemässigt lurar oss själva. Det kan vara både för att trösta oss eller för att undvika att känna att vi gör något som inte är ok. Och hur vi bedömer andra utifrån det som de gör i förhållande till oss själva.

Bland annat att det också är viktigt hur vi presenterar oss eller något vi gjort! Så hur presenterar du dig själv? Du kan alltså styra upp den bild som människor får av dig – och du behöver inte fråga Jante eller be om ursäkt.

Läs mer här!!! 

En av de bästa konstnärsbloggar jag vet är den som är skriven av Ola Åstrand. Ärligt, naket och rakt berättar han om sitt konstnärsliv. Och den frustration som finns i att vara skicklig och ändå inte hitta den plats där skickligheten ”behövs” eller efterfrågas eller kan vara utgångspunkt för en vettig försörjning. Det han belyser är giltigt för många. Jag har valt att citera rakt av:

Från Olas blogg i dec:

”Har jag en ”karriär”? En karriär är väl den yrkesmässiga sidan av en människas liv. Men det låter lite väl Dallas-aktigt. Vad en karriär väl främst handlar om för en konstnär är graden av exponering, i media och i form av utställningar. Det finns en därmed sammanhängande ekonomisk aspekt. Enkelt uttryckt är det en fråga om huruvida det  är möjligt för mig att leva på min konst.
Svaret är, tyvärr, att det kan jag knappt. Min ”karriär” är nämligen rena berg och dalbanan! Jag är snart femtiofyra år och har i stort sett inte gjort något annat än arbetat med min konst, samt gjort utställningar med andra konstnärer. Att jag kunnat göra det sistnämnda är ren tur. Det handlar om att institutioner tackar ja till ett erbjudande eller inte. Många gånger har jag skickat iväg utställningsidéer till museer och sedan inte hört något alls. Det är samma sak med de egna utställningarna. Jag har haft tre gallerister i Göteborg, fem i Stockholm och någon i Malmö. Jag har storslagna idéer, men det är inte alltid någon nappar på mina förslag. Jag har med andra ord hankat mig fram i livet. Improviserat. Under många år var jag mer eller mindre försörjd av min sambo. Nu har jag några år kvar på ett statligt stipendium. Det hjälper. Men ska man dessutom betala el, mobiltelefon, internet, avbetalningar på lån och studielån, underhåll till barnen, laga bilen (jag tog körkort i våras), köpa material etcetera, så räcker det inte riktigt.
Jag har dessutom ett stort lager att släpa på. Anledningen till att jag släpar på det är att jag tror att det där någonstans finns pengar att tjäna. Där finns upplagor av tryck, målningar, objekt, original och annat. Men hittills har det Inte inbringat några större summor. Jag har mig själv att skylla kan man säga. Eftersom jag inte kan tänka kommersiellt. Jag gör de bilder jag måste utifrån en inre nödvändighet, och det är de enda bilder som kommer ur mig. Det kan ju låta fint, men jag önskar verkligen ibland att jag hade tänkt lite smartare. Jag försöker ändra på det men det går liksom inte. Det kan skrivas hur mycket som helst om din konst i tidningarna. Men om du inte gör saker som ”vanliga” människor vill hänga ovanför soffan så kommer du ha det knapert.
För några år sedan upptäckte jag något som kallas Off Grid-rörelsen. Där handlar det om att minimera sitt boende och liv till det man bara absolut behöver, nästan som i en nödsituation. Jag befann mig i en sådan livssituation just då och tyckte det stämde med min belägenhet. Men jag är inte riktigt framme vid Off Grid-idealet än. Efter en separation bor jag nu, efter att ha flyttat två gånger, i ett hus jag har köpt med hjälp av lånade pengar och lite pengar jag fick loss efter separationen. Jag kommer aldrig att ha råd med en renovering av huset men det är ett billigt boende jämfört med en lägenhet. Så länge inte räntorna går upp, vill säga.
Jag har slutat dricka alkohol. Jag går i terapi (betald med konst). Jag arbetar med mig själv och försöker förändra mitt beteende till det bättre. Egentligen hade jag inte något val. Det var en fråga om livet eller döden och jag valde livet. Jag valde att ta ansvar för första gången i mitt liv. Jag håller på att försöka lära mig det nu. Men fan vad tufft det är! Jag är full av flyktfantasier men väljer att inte agera ut dem utan stanna kvar och försöka vända min situation till något som fungerar även om det stannar vid ren överlevnad.
Den här bloggen är min lilla annonstavla. Så jag tänkte jag lika gärna kunde berätta hur det ligger till. Jag är medveten om att jag inte är unik. Konstnärslivet är för ytterst få en dans på rosor. Så om ni tänker att ni vill ha något av mina verk så kan ni till exempel ta er till Galleri Thomassen i Göteborg och köpa något av mig. Eller kolla i min bok! Jag har nästan allting kvar till försäljning! Ge mig utställningar och offentliga uppdrag! Jag vill gärna ha stipendier också. Eller en mecenat. Jag är bra på att tänka rumsligt och får lätt massor av idéer. Jag kan även kurera utställningar och kläcka kreativa koncept.”

Så alla som tror att konstnärslivet är en dans på rosor kanske får en tankeställare. Köp något av Ola. Han tillhör topparna i svenskt konstliv. Vore han plastikkirurg skulle alla stå i kö. Det är väl där som pengarna finns idag.