Luspank och idérik

Något vi aldrig bloggat om här på ”Luspank”: behovet av och tillgången på lämpliga lokaler för kulturskapare och andra småföretagare. På bloggen gbg.yimby.se skriver Johannes Åberg om ämnet ur perspektivet stadsplanering för småföretagare.

Åberg har vandrat längs Nordhemsgatan i Göteborg (bara ett par kvarter från mitt kontor) och dokumenterat vilka verksamheter som ryms i husens bottenvåningar. En hel del visar det sig – inte minst kulturella verksamheter.

Men hur är det med tillgången på lokaler i de hus som byggs i dag? Tja, enligt Johannes Åberg är det knappast troligt att någon byggherre i den bostadssituation som råder låter bli att göra bostäder av bottenvåningarna.

Idiotiskt, tycker författaren som, stödd på empiri, anser att en levande och fungerande stad behöver en blandning av bostäder och verksamheter.

Och vilka problem som kan uppstå i en kommun med lokalbrist vet ju alla som minns teveprogrammet Lorry. Kolla in sketchen Ingen lokal.

Läste en intressant intervju med Marika Lagercrantz i dag. Den finns i senaste numret av Studieförbundet Vuxenskolans (SV) tidning Impuls. Lagercrantz är ju sedan en tid tillbaka Sveriges kulturråd i Berlin och har haft anledning att jämföra Sverige och Tyskland, kulturens roll och förutsättningar i de båda länderna och så vidare.

Hennes jobb är lite förenklat att sälja in svensk kultur i Tyskland. Intresset från tyskarnas sida verkar finnas (och då handlar det inte bara om deckare), men vi svenskar är, enligt Marika Lagercrantz, för dåliga på att skryta om vår kultur. Det gäller inte minst politiker, chefer, företagare och säljare som besöker Tyskland. Antagligen är orsaken ointresse. Ett ointresse som gör att svenskar, både ur ett ett europeiskt och ett tyskt perspektiv ses som ganska udda människor. Ett ointresse som dessutom kanske kostar svenskt näringsliv en del pengar i form av uteblivna order.

Så här säger Lagercrantz:
– Kommer det ner en svensk i mutterbranschen och träffar tyska kollegor fattar han ingenting. Den tyska vd:n har ett levande intresse för opera och teater. Hela samhället genomsyras av kultur.

Och den svenska regeringens kulturpolitik, som av vissa påstås gå ut på att alla kulturutövare ska bli entreprenörer och bära sina egna kostnader, känner hon inte igen sig i. Inte heller  i att det där med företagande skulle vara något nytt:
– Vi har alltid varit företagare och entreprenörer. Jag startade mitt första som 18-åring.

Och så var det dags att inviga museet i Karlstad till Lars Lerins ära! Denne akvarellens Zlatan som lockar massorna till sina utställningar, även om den s k kultureliten lyser med sin frånvaro. Drygt 1700 personer stod i kö, några i timmar, för att få en chans att se alla verken. Man kan lugnt säga att inget konstevent dragit lika många besökare till sig…

Det som lockar är Lars melankoliska förmåga att spegla det svenska kynnet och de som vill se vad konsten föreställer och också kan uppskatta det oerhört skickliga hantverket som Lars är känd för. Bland invigningstalarna deltog bl a sångaren Christer Sjögren – han tycker att det var väldigt naturligt att den gamla dansrestaurangen Sandgrund nu har blivit ett museum istället. Tiderna förändras. Den uppfattningen delar vi så klart.

Se utställningen i Karlstad fram till sista augusti.

Foto: med Iphone som vanligt

Så sa konstnären Anna Lena Mayor Ekeblad till ett antal kollegor innan de skulle ställa ut sina skapelser på Röhsska museet i Göteborg. Ingen av de andra konstnärerna kunde säga något liknande utan att ljuga.
Och Anna Lena Mayor Ekeblad har lyckats göra sitt intresse till sitt levebröd utan avkall på den konstnärliga integritet. Så här säger hon i en artikel i tidningen Entreprenör:
– När jag blev min egen bestämde jag mig för att bara göra saker som jag själv kunde stå för och vara stolt över. Gränsen för vad som är sötsliskigt, kommersiellt och vad som är genuint är hårfin. Behövde jag pengar för att överleva så fick jag jobba extra med något annat – gå ut med tidningen, säger Anna Lena Mayor Ekeblad.

Här kan du läsa hela Marie Corneliussons intervju (med rubriken ”Konstnären som vågar sälja”) med konstnären som sedan företagsstarten 2008 varje år fördubblat sin omsättning. Nu närmar hon sig ”miljonvallen”. Mayor Ekeblad har också en hemsida och en egen blogg.

Vill du bli författare, men har inga bra bokidéer? Då kanske förlaget Bokfabriken kan vara en tänkbar samarbetspartner. Det nya förlaget drivs av Mattias Lundgren och Lasse Brahme i Malmö som också är männen bakom ljudboksförlaget Hör opp.

Nu ska de ge sig in i pappersboksbranschen. Första utgåvan blir en biografi över gitarrisen Yngwie Malmsten. Författare är Anders Tengner med förflutet på tidningen Okej.
Men att skicka manus eller idéer till Bokfabriken verkar inte vara någon bra idé.
– Tanken med Bokfabriken är inte att vi ska sitta och plöja manus som folk skickar in, vi vill hellre pitcha idéer som vi får till personer som vi vill jobba med. Vi tar det varsamt, så får vi se hur det går, säger Mattias Lundgren till Sydsvenskan.

Här kan du läsa hela artikeln från Sydsvenskan.